Det finns faktiskt ingen bögigare låt än Jazzgossen från 1922. Man kan inte ens prata om bögiga undertoner. Det sjungs om jazzgossar som ”ger trötts små löften till Sturegatans publik” (alldeles vid dåtidens cruisingpark), de har ”tusch på  sina ögonlock” och sättet som Karl Gerhard sjunger ”lilla stjärt, lilla stjärt, lilla stjärt” lämnar inget åt fantasin.